sazzysisters

Så kan det gå när folk inte var som man visste att de var.

Lycka till!!

Åker hur som helst min absoluta favoritstad den 28:e September istället. På det viset får jag umgås med fina Ida i två veckor, jag får vara kvar i ett somrigt Stockholm, jag slipper vara höst-deppig i Stockholm stad och jag får dryga ut värmen med två veckor ungefär. Så himla bra!

Vakterna var otrevliga, man fick massa skum i ölen, toapappret var slut, det mesta som spelades var publikfrieri och vissa låtar kördes på repeat. Men det var ganska okej ändå. Det är ju inte så att man står stil till Teddybears STHLM eller Familjen.

Sällskapet var däremot hemskt trevligt! Vi hängde ute i rökrutan alldeles för mycket, dansade oss svettiga och lite trasiga, pussades och skrattade.

Nu ska jag möta upp Aless (jajaja, vi sitter ihop lite kanske, men nu var det en hel halvtimme sen vi sågs!!) och Sagal. Vi tänkte grilla massa goda saker. Och jag hoppas, hoppas, att vi dricker Hallonsoda. (& vodka, hihi).

Vi förflyttade oss till Hökarängen och åt middag, de spelade tv-spel och vi satt på balkongen.

Juste, maten var förresten jättegod, tack Alex! Och tack Alex för lånet utav strumpor!!

Nu är Anders på väg hit, och om ett slag är väl Aless här också. Antar att vi ska dricka kaffe och att jag måste packa.

Åker ju till Prag imorgon!!!!

Bisous!

Dessutom känns det himla naivt att resa iväg när man blir erbjuden jobb en vecka just de dagarna hos en utav Sveriges främsta fotografer. Det skulle kännas så knasigt att missa dagar i studio, bakom en reflektor, kånkandes på dyra kameror, att lära känna nya assistenten och att få sitt namn på ytterligare ett jobb. Eller?

Ska fundera tills imorgon tror jag, men antagligen stannar jag hemma. Barcelona finns ju alltid kvar!
Och om vädret håller i sig i Stockholm kommer det ju vara helt okej. Pegah kommer upp i juni, Gloria kör igång två dagar i veckan och det känns faktiskt inte lika deppigt att vakna i Stockholm varje morgon nu för tiden.

Kanske bäst att stanna och njuta av det och fly till favoritstaden när det blir så där jobbigt deppigt att vakna upp i Stockholm alla dagar i veckan igen, ja?

Jag vet inte, hjäääälp!

Startade med grillning på ett tak mitt inne i stan, mellanlandade på Ringvägen för att umgås någon timme till med Norrmännen, vidare till ett tak inne i Gamla Stan där det dansades till Spice Girls och hölls tal på hustak.

När klockan började närma sig 03:någonting kändes det som att nästa stopp var svart klubb, sagt och gjort. 
Efter att ha bankat på en svart dörr och uppgett namn insåg vi att vi var för trötta och för panka för att gå in i alla fall. Då var det dags att vända hemåt igen, klockan 04:15 eller vad den var. 

Jag & Aless tog en tur till Alvik innan vi vände hem, bara för att liksom. Var hemma vid halv sex på morgonen eller nåt åt det håller, sätter mig vid Facebook och uppdaterar glatt att jag är HEMMA innan jag totaldör i sängen. Herregud.

Fyllevästen är en jättebra grej, den är gul med reflexer på, på framsidan står det klart och tydligt FYLLEVÄST, och på baksidan så står det "OM JAG SER VILSEN UT... KONTAKTA DÅ" och så står telefonnummret till AA. Och så står det så klart TACK // W H L W B F U. Vi vore ju hemskt tacksamma om någon tar hand om vår fulla hoe vid händelse att vi tappar bort henne.

Himla praktisk den där västen alltså, bara sätta på den som är fullast, så slipper man oroa sig resten av kvällen i fall hon försvinner - hon har ju västen liksom!

Efter att ha dansat lite robotdans sprang vi till bussen och begav oss vidare till Zinkensdamm, för där vankades födelsedagsfest nr. 2! Det var nämligen så att Öyvind också hade bursdag. Han blev hela 23 år gammal, och vi satt allesammans på golvet i hans väldigt mysiga etta, skrattade, lyssnade på Nas och norsk hiphop, träffade nya vänner, pratade med gamla vänner och drack rödvin tills fram på småtimmarna, då var det dags att promenera i soluppgången till Gullmarsplan, där det pratades snusk och åts jordgubbar innan vi tillslut med snurriga huvuden kröp ner under täckena.

Ikväll blir det grillning på ett tak mitt inne i stan, har köpt liljor och målat naglarna med mintgrönt lack, ska sätta mig i solen en stund innan klackarna ska på minsann!

PUSS PÅ ALLA SOM KOMMER I FÖRVÄG!

Och, i torsdags så gillade jag tyskar i 9 hela timmar! Sen sabbade tysken allt, men 9 timmar ändå!

Den ni! Jag börjar bli en god människa, hurra! (När skålar vi för det, Aless?)

Bäst.

Efterfesten däremot - heey! Massa öl, massa folk, massa skratt. Några av oss körde en färsking och däckade, en annan hade blivit dumpad, en tysk fick nobben, och en fjärde åkte vidare efter efterfesten också, orkar inte.

En vanlig kommentar jag reagerade på lyder ungefär såhär: Inte för att vara taskig, men ärren är verkligen fula. Hur kan du som är så vacker göra så mot dig själv?


Eh, för att hon antagligen är klokare än vad du är den dumma ytliga lilla jag-vet-inte-vad. Hur resonerar man när man skriver sånt? Okej att man kanske inte förstår hur det funkar, men man kanske kan koppla att det nog inte funkar så att en person som sitter och kräks inne på en toalett för att man har en ätstörning eller ligger på ett golv och kan inte andas för att man har så mycket ångest i kroppen, eller att när en människa suttit i duschen i flera timmar för att bli ren efter en våldtäkt och inte vet var man ska ta vägen för att man skäms så mycket, för att man mår så dåligt, * att den här personen skulle titta sig i spegeln och bara: Men titta! Vad söt jag är!! Då kan jag ju inte må dåligt! Bäst att jag lägger ner rakbladet för jag är ju så fin och det är ju så himla viktigt när allt kommer omkring! Hurra! Inte skära, nej! Hej då ångest, hej skönhet!!!

Man måste väl ändå kunna koppla att om det går så långt som att man skär i sig själv så har man kommit förbi alla logiska, och ologiska anledningar till att inte skada sig själv. Förresten så är mina vänner så jävla vackra trots alla sina ärr. De vackraste jag vet, jag lovar.

Sen så var det någon annan som hade kommenterat och gnällt för att tjejen som drev bloggen, Madicken, ger tips till folk som vill sluta skära sig, personen som kommenterade menade att Madicken hade alldeles för få ärr, och de satt för långt ifrån varandra, hon menade att Madicken inte alls haft den grova ångest hon påstått, hon säger också att Madicken aldrig varit beroende. Hon menar att Madicken mått lite dåligt för att livet inte passar alla gånger, så varje gång Madicken stött på ett i-landsproblem så har hon skurit sig lite.

Personen som ligger bakom kommentaren däremot, hon har skurit sig själv i 6 år, hon har haft "riktig" ångest, hennes ärr går tvärs och kors över hela kroppen minsann! Den du!

Alltså, blir så himla less. Allvarligt? Om man har fler än 3 djupa ärr så har man nog hamnat i beroendet, och det spelar väl ingen roll varför eller hur ofta Madicken har skurit sig? So what om hon skar sig för att hennes katt dog, något är ju uppenbarligen fel om hennes snabbaste lösning blir att skära, alla självskador är allvarliga.

Det är skrattretande att hon sitter och ska sätta olika slags rang på självskadare, skit samma. Det är väl jättebra om Madicken kan stötta och hjälpa andra som skadar sig själva? Även om det vore så att hon bara rispat sig i armarna, om hon bara inspirera eller hjälpa någon till att bryta en ond cirkel är väl det bara positivt?

Åh, blir bara så jävla irriterad på att folk är så jävla trångsynta och så jävla nedvärderande, missunnsamma och rent ut sagt fåniga. ÅÅÅÅH. Frustrationen! Det är inte så jävla svårt att välja att inte läsa en blogg, läs en annan bara. Förstår inte varför man tycker att det är okej att ta ut sin meningslösa bitterhet på en person som försöker hjälpa, som uppenbarligen har sina egna problem? Dööööööööö, typ.

En av mina absoluta favoritfilmer ser ut lite så här:

Hej hopp!