Så arg att jag inte kan finna ord.

Så arg att jag blir tårögd.

Så arg att jag tycker att människor är så himla hopplösa och borde dö.

Så arg att jag får svårt att andas.

Carola Häggkvist åker till Haiti för att träffa sitt fadderbarn och ger honom en flaska parfym.

En parfym värd 600 kronor, men inte ett enda öre som är värt något för honom. Inte lite mat, inte nya kläder, hon donerar inga pengar till hans skola - för just det, hon skänker inga pengar så att han har råd att gå i en ordetnligt skola heller, inte så mycket som en vattenflaska släpar hon med sig. Men en jävla parfym.

Vad ska det barnet och hans familj med den till?
Den kanske är livsviktig för hennes son, som bor i en fin lägenhet, som är hel, som har en mamma som inte är urfattig, som kan gå i en riktig skola, SOM BOR I EN RIKTIG JÄVLA STAD, SOM ALDRIG VARIT MED OM NÅGOT SOM SKULLE KUNNA LIKNA EN JORDBÄVNING.

Till honom är det nog en jättefin present. Men vad i helvete ska en familj i Haiti med den till? Va?

Hon måste ju vara helt efterbliven? Helt borta i huvudet?

Förstår ingenting. Vill bara gråta. Alltså. Jävla. Jävla jag-vet-inte-vad. På riktigt, jag vet inte vad.

Så ikväll tänkte jag älska livet en stund över en öl med Hannah och hennes kursare.

Jobbade på en annan avdelning idag och saknade en ettåring och en tvååring så mycket, de små jag jobbar med nu är inte riktigt lika pratiga, men minst lika söta! Ska få jobba tisdag, onsdag, torsdag & fredag nästa vecka också. Puh!

Vill också vara sådär framfusig och få som jag vill!
Och nu tänker ni: ja, men de människorna uppfattas ju som jobbiga, de är ingen som gillar snåla och tjatiga människor - men nehe! De människorna har allt ändå!!!!!1

Har kommit fram till att ungar kanske inte är så hemska, men jag vet inte vilket som är värst?
De två barnen vid mitt bord som gör allt annat än att äta under lunchen eller lilla tjejen som hänger och klänger på mig hela tiden?

Är i varje fall ganska förälskad i lilla flickan som ser ut att vara en seriefigur från Snobben, hon är så söt!
Till och med de jobbiga tvillingarna har sin charm.

Hannah, skaffa små Beyoncés, typ nu!!! Ja? Hurra!!

(Foto - Inez van Lamsweerde and Vinoodh Matadin, klicka på bilden för källa).

Nu ska jag dricka lite mer smultronte och kanske läsa lite till om Edith Piaf.

& jag kommer nog aldrig sluta romantisera Ian Curtis, kan inte låta bli.

Hursomhelst, se dokumentären!

På torsdag visar Svt "Control", en av jordens bästa filmer som handlar om bandet.

Den är gjord av Anton Corbijn och himla fin i svart/vit. Typ så här:

Och läs Beröring långt ifrån // Touching From A Distance, som Control är baserad på den är skriven av Deaborah Curtis, jag har läst den kanske fem-sex-sju gånger nu.

Den är lika bra och gör mig lika ledsen varje gång, men det bästa med den boken, det är att alla Ian Curtis texter är samlade längst bak i boken, inte bara alla bandets låtar, men också oavslutade dikter och sånt. Åh.

Tänkte bara visa hur världens bästa människa ser ut när hon är lycklig:

Och har bara massa ångest, dels för att jag fortfarande bara googlar sånt här, och dels för att på SVT så var det någon kärring som bara "Så bär du med dig en tyst mördare."