KÄNNS/ KÄNNER/ INGET STÄMMER
Känns som att jag har feber.
Känner för att sätta på Sound Of Silence och deppa.
Fast är inte deppig. Vet inte varför jag tror att jag känner för det?
Går nog och lägger mig i soffan, kanske hittar peppen under en kudde eller nåt.
Puss!
UGN
Åh, är jättehungrig och jätteensam hemma. Då måste jag laga mat i stekpanna, och hur goda kan potatisklyftorna bli då?? :( Åh, fåniga mig som är så jätterädd för ugnar. Uh.
Ska prova överleva en hel dag på en frukost-macka och ett middags-äpple.
Återkommer, antagligen hungrig, imorgon igen. (Ska dränka mina ugn-sorger och andra fobier i lite vin först).
ROSA FUSK-PÄLS
Alltså, jag har ju lite knepiga tvångstankar för mig, och ibland blir jag lite nojjig om jag står själv på perrongen, jag brukar få för mig att folk ska putta ner mig. Men bara vissa.
Jag ser det på dem om de går på ett speciellt, eller kollar på mig på ett speciellt sätt osv.
Nu i natt när jag skulle åka hem, så fick jag en svår tvångstanke när jag såg en man gå på perrongen i glittriga platåskor, rosa fusk-päls, en stor glittrig mask och massa till kjolar i olika färger, jag var helt säker på att han skulle gå fram och knuffa ner mig.
Så, hjärtat börjar slå lite snabbare och jag måste se mig omkring och se om det finns folk i närheten som kan hjälpa mig upp igen, börjar fundera kring om det verkligen kan rulla in under perrongen och om det ska finnas någon slags tunnel där? Står och stressar upp mig ju färre minuter det är kvar (han stod typ vid mitten, jag längst fram, och han rörde sig inte), men jag visste ju att han skulle springa och knuffa, får för mig att det är hans lifemission typ.
Jag kan ju inte flytta på mig heller, för jag blir som fastfryst, och det är en så himla obehagskänsla, och helt i onödan också. Har ju aldrig blivit nerknuffad, och kommer förhoppningsvis (peppar, peppar) heller aldrig bli det!
Men, jag måste ju göra det svårt för mig själv och må dåligt i 4 minuter ibland i väntan på tunnelbanan!
Nu ska jag gå och känns på dörren tre gånger och sen försöka sova!
Nu ska jag gå och känns på dörren tre gånger och sen försöka sova!
Fobier
Jag har ju en del tvångstankar och rädslor för mig, och några fobier på det.
Men jag har däremot ingen aning vad mina fobier heter...
Jag har fobi för disk. Jag hatar att ställa in i diskmaskin och få kladd på händerna. Det är okej att skölja av min egen tallrik, och det är ganska okej att plocka ur disk ur diskmaskin, förutsatt att den har hunnit svalna lite. Varmt porslin och all disk är äcklig. Ibland så tvingas jag att plocka in i diskmaskin i varje fall, detta leder till ett antal svordomar, mycket rinnande vatten, kväljningar och den mesta av tiden går åt till och tjuta och hoppa på stället samtidigt som jag grimarserar och försöker hålla disken så långt ifrån mig som möjligt!
En annan fobi, är att jag är livrädd för att bli jagad. Ända sen jag var liten så har jag fått en konstig kliande känsla i mitten på ryggen om någon går för nära bakom mig eller jagar mig, och så får jag för mig att någon ska sticka en kniv i punkten där det kittlas mest. Detta gjorde ju då kull-lekar under idrottslektionerna svåra, en gång fick jag lite panik och satte mig och grät, ja, jag var 14, och Anton, han som jagade mig blev jätte förvirrad och fick lite dåligt samvete.
Min lillasyster brukar tycka att det är jätte kul att springa efter mig när jag är på väg in till rummet, vilket oftast resulterar i att jag får lite svårt att andas och helst smäller i dörrar. Sara gjorde efter en utekväll det ödestigra misstaget att springa ikapp mig på gatan, illa kvickt satte jag mig ner på huck, skakig och illamående. Hu hu.
En tredje fobi är inte så ovanlig: ormar! De är äckliga och fula och opålitliga och jag hatar att de ibland kan dyka upp helt utan förvarning på tv eller i tidningar. De är bland det värsta jag vet, när man vänder sida i en tidning och PANG - en orm!
Gwjiiii. Får rysningar nu bara, huuu. Jag har ju en otrolig tendens till att exponeras för mina fobier också, en fotolektion satt min fotolärare och skulle visa vilka olika slags ormar som levde på hans farm när han växte upp i USA. Jag sprang mest runt i klassrummet och försökte snällt förklara att jag mer eller mindre föraktar de små liven, och att bilderna ger mig ångest, varpå han snällt ville förklara på vilka sätt de var ofarliga och att man ska ha respekt hit och dit. Inte mysigt.
Den fjärde fobin har jag nog ärvt av mamma, nämligen kräksfobi. Jag kräks nästan aldrig, och om det händer så blir jag alltid väldigt chockad och tårögd efteråt. Illamående är därför alltid förknippat med ångest, och jag håller alltid helst inne spyan, vilket brukar fungera.
För att ni ska förstå - sedan jag var magsjuk på nyår 2000, så har jag hävt ur mig 2 gånger! 2! En gång i år, och en gång förra året. Och ja, alkohol har varit med i bilden båda gångerna! Fast efter värmebölja och lite vätskebrits i en taxi i Thailand så vare nära, båda jag och mamma panikade, men jag klarade mig!
Det är väl ungefär de fobierna jag har. Förutom min ständiga skräck inför sjukdomar, men den orkar jag inte ens prata om! Fick dock en alkogel av Elanor häromdagen, det var kanske bland det finaste!
Men jag har däremot ingen aning vad mina fobier heter...
Jag har fobi för disk. Jag hatar att ställa in i diskmaskin och få kladd på händerna. Det är okej att skölja av min egen tallrik, och det är ganska okej att plocka ur disk ur diskmaskin, förutsatt att den har hunnit svalna lite. Varmt porslin och all disk är äcklig. Ibland så tvingas jag att plocka in i diskmaskin i varje fall, detta leder till ett antal svordomar, mycket rinnande vatten, kväljningar och den mesta av tiden går åt till och tjuta och hoppa på stället samtidigt som jag grimarserar och försöker hålla disken så långt ifrån mig som möjligt!
En annan fobi, är att jag är livrädd för att bli jagad. Ända sen jag var liten så har jag fått en konstig kliande känsla i mitten på ryggen om någon går för nära bakom mig eller jagar mig, och så får jag för mig att någon ska sticka en kniv i punkten där det kittlas mest. Detta gjorde ju då kull-lekar under idrottslektionerna svåra, en gång fick jag lite panik och satte mig och grät, ja, jag var 14, och Anton, han som jagade mig blev jätte förvirrad och fick lite dåligt samvete.
Min lillasyster brukar tycka att det är jätte kul att springa efter mig när jag är på väg in till rummet, vilket oftast resulterar i att jag får lite svårt att andas och helst smäller i dörrar. Sara gjorde efter en utekväll det ödestigra misstaget att springa ikapp mig på gatan, illa kvickt satte jag mig ner på huck, skakig och illamående. Hu hu.
En tredje fobi är inte så ovanlig: ormar! De är äckliga och fula och opålitliga och jag hatar att de ibland kan dyka upp helt utan förvarning på tv eller i tidningar. De är bland det värsta jag vet, när man vänder sida i en tidning och PANG - en orm!
Gwjiiii. Får rysningar nu bara, huuu. Jag har ju en otrolig tendens till att exponeras för mina fobier också, en fotolektion satt min fotolärare och skulle visa vilka olika slags ormar som levde på hans farm när han växte upp i USA. Jag sprang mest runt i klassrummet och försökte snällt förklara att jag mer eller mindre föraktar de små liven, och att bilderna ger mig ångest, varpå han snällt ville förklara på vilka sätt de var ofarliga och att man ska ha respekt hit och dit. Inte mysigt.
Den fjärde fobin har jag nog ärvt av mamma, nämligen kräksfobi. Jag kräks nästan aldrig, och om det händer så blir jag alltid väldigt chockad och tårögd efteråt. Illamående är därför alltid förknippat med ångest, och jag håller alltid helst inne spyan, vilket brukar fungera.
För att ni ska förstå - sedan jag var magsjuk på nyår 2000, så har jag hävt ur mig 2 gånger! 2! En gång i år, och en gång förra året. Och ja, alkohol har varit med i bilden båda gångerna! Fast efter värmebölja och lite vätskebrits i en taxi i Thailand så vare nära, båda jag och mamma panikade, men jag klarade mig!
Det är väl ungefär de fobierna jag har. Förutom min ständiga skräck inför sjukdomar, men den orkar jag inte ens prata om! Fick dock en alkogel av Elanor häromdagen, det var kanske bland det finaste!
Sista mobilkonstigheten!
(Som jag kan komma på just nu i varje fall)!
Det här är inte så konstigt, faktiskt. Men jag hatar att svara när det ringer Dolt nummer.
Det här kom jag också över ett tag, eftersom att det mest är pappa som ringer från sin jobb-telefon, och då blir det dolt nummer. Men nu blir jag sådär jobbigt nervös igen när jag ska svara, och så blir jag alltid lika sur på pappa som envisas med att ringa från jobb-telefonen när han vet att jag bara svarar tredje gången han ringer!
Juste, jag kanske ska klargöra att det är jag, Nicole, som står för konstigheterna. (Hannah står ju för alla klumpigheter, sicket radarpar!)
Det här är inte så konstigt, faktiskt. Men jag hatar att svara när det ringer Dolt nummer.
Det här kom jag också över ett tag, eftersom att det mest är pappa som ringer från sin jobb-telefon, och då blir det dolt nummer. Men nu blir jag sådär jobbigt nervös igen när jag ska svara, och så blir jag alltid lika sur på pappa som envisas med att ringa från jobb-telefonen när han vet att jag bara svarar tredje gången han ringer!
Juste, jag kanske ska klargöra att det är jag, Nicole, som står för konstigheterna. (Hannah står ju för alla klumpigheter, sicket radarpar!)
Andra mobilkonstigheter
Jag älskar ju trots allt (som vissa har konstanterat) min mobiltelefon, fast att den kommer med lite fobi-nojjor och lite tvångstankar. Som när det gäller att sms:a, det har lite regler liksom.
Som att alla sms måste skrivas med små bokstäver, jag minns inte varför jag började, men nu kan jag inte sluta.
Det finns dock undantag, som när hela ord ska skrivas uteslutande med stora bokstäver, men man får inte blanda stora och små bokstäver i ett ord, om det inte är "Ok :(" då kan det skrivas med ett stort O och litet k.
Förutom det så ska man ju tänka på smileys också!
Vissa ska skrivas med tre tecken, alltså, med en näsa liksom. Och andra ska bara skrivas med två!
Två tecken: :) ;) :P
Tre tecken: :-( :-*
Den enda som kan variera lite är :D-smileysen, ibland skriver jag den så, och ganska sällan, men det händer ändå, så skrivs den :-D
Vilket jäkla liv man har va?
Som att alla sms måste skrivas med små bokstäver, jag minns inte varför jag började, men nu kan jag inte sluta.
Det finns dock undantag, som när hela ord ska skrivas uteslutande med stora bokstäver, men man får inte blanda stora och små bokstäver i ett ord, om det inte är "Ok :(" då kan det skrivas med ett stort O och litet k.
Förutom det så ska man ju tänka på smileys också!
Vissa ska skrivas med tre tecken, alltså, med en näsa liksom. Och andra ska bara skrivas med två!
Två tecken: :) ;) :P
Tre tecken: :-( :-*
Den enda som kan variera lite är :D-smileysen, ibland skriver jag den så, och ganska sällan, men det händer ändå, så skrivs den :-D
Vilket jäkla liv man har va?
Jag kan inte sova
Åh, jag råkade (hemskt mycket saker jag råkar) somna vid klockan fem, och vaknade igen klockan tio.
Så nu är jag pigg och rastlös! Precis som igår.
I vanliga fall så brukar jag städa rummet, eller rensa garderoben, men om jag rensar garderoben igen har jag inget kvar, och mormor har städat vårat rum två gånger på kanske 5 dagar, så det är ju ingen mening för mig att göra det igen.
I alla fall så ringde jag till Hannah, men det var inte så givande, jag är helt seg i huvudet och orkar inte lyssna så bra som man borde. Men vi skrattade lite i alla fall!
Hursomhelst, när vi pratade så fick jag ett sms från Amanda under tiden, och direkt så kände jag obehag!
Inte för att det var Amanda som sms:ade, men för att jag fick sms överhuvudtaget efter klockan tio på kvällen (tanten).
Det är lite jobbigt, jag trodde att jag hade kommit över den telefon-fobin. Men ack.
Det brukar vara lugnt om jag är ute, eller om jag sms:at mycket med någon hela kvällen, men så där out of the blue, hu!
Jag vill få bort det igen, jag fattar inte vad som har hänt :(
(Det här får bli konstigheter/fobier del 1, ja?)
Så nu är jag pigg och rastlös! Precis som igår.
I vanliga fall så brukar jag städa rummet, eller rensa garderoben, men om jag rensar garderoben igen har jag inget kvar, och mormor har städat vårat rum två gånger på kanske 5 dagar, så det är ju ingen mening för mig att göra det igen.
I alla fall så ringde jag till Hannah, men det var inte så givande, jag är helt seg i huvudet och orkar inte lyssna så bra som man borde. Men vi skrattade lite i alla fall!
Hursomhelst, när vi pratade så fick jag ett sms från Amanda under tiden, och direkt så kände jag obehag!
Inte för att det var Amanda som sms:ade, men för att jag fick sms överhuvudtaget efter klockan tio på kvällen (tanten).
Det är lite jobbigt, jag trodde att jag hade kommit över den telefon-fobin. Men ack.
Det brukar vara lugnt om jag är ute, eller om jag sms:at mycket med någon hela kvällen, men så där out of the blue, hu!
Jag vill få bort det igen, jag fattar inte vad som har hänt :(
(Det här får bli konstigheter/fobier del 1, ja?)
